Den optimala aktivitetsplatsen/foderplatsen – en snabbguide

Hitta den perfekta placeringen

De flesta vildsvin som fälls i Sverige lockas in på en foderplats om natten. Själva jakten är kanske inte det mest utmanande – det är däremot det omfattande arbete som krävs för att få svinen att komma…

Många danska jägare har egna vildsvinsjakter i Sverige. Grisarna finns i stora drag i hela södra delen av landet, från strax norr om Stockholm och hela vägen ner till Ystad på Sveriges sydspets. Generellt är vildsvinsjakten bäst i områden med mycket jordbruk. Mer än 140 000 vildsvin fälls per år i Sverige och långt största delen av dessa skjuts vid foderplatser om natten.

En del jägare – som antingen inte provat jaktformen eller bara upplevt den som skyttar i jaktens sista fas – rynkar lite på näsan åt den svenska ”åteljakten”, som jakten vid foderplatserna kallas. De tycker att det är för lätt och att det inte är rättvist att fälla grisarna med maten i munnen mitt i natten. Jag har dock ännu inte mött en jägare som tycker så efter att själv ha gjort allt förarbete med att få grisarna att komma.

Enkla grundregler

Vildsvin är vanedjur. Framgång med åteljakt förutsätter att du etablerar foderplatser som vänjer vildsvinen vid att komma ungefär samma tid varje natt för att äta, natt efter natt. När du lyckas göra svinen till stamkunder är träffprocenten mycket hög – jag har själv tagit hem ett vildsvin mer än 70% av de gånger jag satt mig i stegen för att skjuta ett till frysen.

Det är oerhört viktigt att en daglig rutin införs och upprätthålls. Det innebär bland annat att vildsvinen måste erbjudas foder varje natt. Hoppar du över bara en enda natt bryts ofta vanan och du måste arbeta för att få dem tillbaka, vilket kan ta lång tid. Du måste därför försöka säkra de nattliga leveranserna – även under perioder när du inte är på plats. Därför använder de flesta vildsvinsjägare matautomater som sprider lämpligt foder från en tunna med fasta intervall. Fodret kompletteras med tjära som smetas på en trästam eller en stubbe vid foderplatsen. Vildsvin älskar tjära – ingen vet varför, men det är väl dokumenterat. Foder och tjära får INTE ta slut! Den första och viktigaste förutsättningen för framgång är därför att du har en plan för att hålla dina matautomater igång, vare sig ni turas om i konsortiet att köra och fylla, förlitar er på lokal hjälp eller satsar på avancerad elektronisk övervakning av foderplatserna. Om foderplatserna inte sköts ska du inte förvänta dig mycket av jakten.

Vildsvin äter nästan allt, men majs är ett säkert kort för framgång. Jag har aldrig upplevt svin som inte åt majs. Det kostar runt 3 kr per kg men du behöver å andra sidan oftast bara sprida 1–3 kg varje natt för att hålla grisarna vid platsen.

Den helt rätta aktivitetsplatsen/foderplatsen

Det finns flera saker att tänka på innan du anlägger en foderplats. Det första är placeringen.

Det är inte alltid lätt att förutsäga var svinen helst kommer i terrängen. Min egen erfarenhet är att de sällan rör sig långt bort från närmaste skydd – mitten av en stor åker, äng eller glänta är sällan optimalt. Men jag har flera gånger upplevt att en plats som såg fantastiskt ut inte fungerade alls, medan en till synes mindre lämplig placering 100 meter bort fungerade utmärkt. När du ska etablera en foderplats kan det därför löna sig att prova sig fram.

Oavsett var du lägger platsen finns det några saker att överväga noggrant. Det första är ljuset. Planerar du att jaga i naturligt månljus, med ljus på foderplatsen eller med ett ljusförstärkande sikte på geväret? Den föredragna ljuskällan påverkar foderplatsens placering mycket.

Månen rör sig över den södra natthimlen och det är optimalt att ha den i ryggen. Du bör alltså hitta en plats där månljuset kommer in från söder om du planerar att jaga i månljus. Den jakten blir dessutom enklare om du är relativt nära foderplatsen. Har du däremot en lampa på foderplatsen som tänds när grisarna kommer spelar månljuset mindre roll. Samma gäller om du jagar med ljusförstärkande eller termiskt sikte.

Nästa sak att tänka på är vinden. Om den dominerande vindriktningen är västlig eller ostlig kan det vara vettigt – både med tanke på ljus och vind – att placera ditt torn söder om åtelplatsen. Om foderplatsen visar sig fungera optimalt kan du alltid förbättra den med ett extra torn eller en stege som kan användas om vinden ändrar sig. Tänk också på hur doftspåren rör sig med vinden i landskapet och påverkas av t.ex. höjdskillnader och skogsbryn. I regel är det bäst om du befinner dig i nivå med eller högre än foderplatsen under jakten, men vinden kan bli en utmaning.

Säkerhet är viktigt: tänk på kulfång och kontrollera flygfoton för vad som ligger utanför siktlinjen – du kommer att avlossa många skott i samma riktning om foderplatsen fungerar.

Tornet bör ligga så nära foderplatsen att du upptäcker grisarna utan att de upptäcker dig och så att du kan se dem tydligt nog för att avlossa ett säkert skott. Vildsvin har fantastisk hörsel och luktsinne. Är du för nära finns stor risk att de hör dig – och vildsvin tvekar inte en sekund med att sticka iväg i full fart! Jag placerar aldrig stegen/tornet närmare platsen än 20 meter och aldrig längre bort än cirka 50 meter om jag vill jaga utan artificiellt ljus. Om det däremot finns en lampa eller om du jagar med elektroniska nattsiktemedel kan du med fördel flytta tornet längre bort. Gärna upp till 80–100 meter. Det gör det betydligt svårare för grisarna att upptäcka jägaren, både vad gäller doftspår och ljud.

Det är också viktigt att noga tänka på foderplatsens tillgänglighet. Du ska köra in mycket foder, du ska ta ut många döda grisar (förhoppningsvis) och det måste vara möjligt att ta sig fram till tornet i god vind utan att låta. Ju närmare du kan köra med bil eller traktor desto lättare blir det att hålla platsen i drift. Det är inte särskilt roligt att släpa 70–80 kg tunga grisar (eller större) flera hundra meter genom tät skog ensam i totalt mörker klockan ett på natten.

Många förbiser hur mycket grisarna rotar runt och bäddar ner sig i marken. Välj därför en plats dit vattnet rinner bort – annars slutar du i knädjup lera.

Prövotid

När du hittat den perfekta platsen, var lite skeptisk innan du går all in och bygger torn och foderanläggningar. Börja istället med att undersöka om grisarna tycker att platsen är lika fin som du tror…

Det är ganska enkelt att ställa upp en rulltunna med majs, sprida något lockmedel och smeta tjära på en del träd för att se om grisarna reagerar på en ny foderplats. Du kan höja insatsen och sprida småkakor, gammalt wienerbröd eller diverse andra lockmedel för att väcka grisarnas intresse för den nya foderplatsen – när de väl börjat komma kan du oftast hålla dem med majs och tjära.

Sätt upp ett viltkamera som bevakar foderplatsen så att du kan följa exakt vad som händer. Det är betydligt lättare – och mer spännande – att använda ett kamera med simkort som skickar bilder via e-post eller sms allt eftersom kameran triggas. Sker inget på din provplats inom ett par veckor bör du överväga en annan plats.

En väl fungerande foderplats

Foderplatsens funktion är att vänja de skygga vildsvinen vid att komma natt efter natt till samma plats, så att du har en ärlig chans att fälla dem. Det handlar inte om att föda vildsvinen i bemärkelsen att skapa underlag för en större stam (vildsvinsstammen är redan stor och växande), utan är uteslutande en metod för att lokka fram djuren. Det foder som sprids kan snarare jämföras med osten i en musefälla än med ett välfyllt förråd. Det ska inte spridas mer än precis nog för att locka vildsvinen till platsen och hålla dem tillräckligt länge för att kunna avlossa skott.

Matautomaten

Det går naturligtvis att sprida majs för hand. Det kräver ett dagligt arbete med foderspannen och är oerhört arbetskrävande jämfört med automatiska alternativ. Därför är det nästan ingen som matar manuellt på permanenta foderplatser.

En ”matautomat” består i sin enkelhet av en foderbehållare – ofta en väderbeständig plasttunna – som är upphöjd över marken och försedd med en timerstyrd elektrisk spridare. Mycket praktiskt.

Botten på spridaren bör helst vara 1,8 meter över marken eller mer. Dels för att se till att initiativrika vildsvin inte får tag i den (vilket är sägen vägen till total haveri) och dels för att sprida majskornen så långt omkring som möjligt. Beroende på behållarens storlek kan den lätt väga 150 kg eller mer, så det krävs ett starkt stativ som möjliggör enkel påfyllning av majs.

Det finns naturligtvis många möjligheter för den händige hemmafixaren, men två konstruktioner är vanligast. Fasta plattformar med stegar upp till tunnan och treben där tunnan är monterad i en wire så att den enkelt kan hissas upp och ner med ett handtag.

Jag föredrar lösningen med den hissbara tunnan. Att klättra på stegar med majssäckar är inte optimalt – varken för ryggen eller säkerheten. Efter en hel vinters övning i den strategin kan jag skriva under på att det kan vara direkt farligt när frost och snö gör plattformar och stegar hala.

Den upphängda tunnan sänks enkelt ner till en förnuftig arbetshöjd och är lätt att hissa upp igen. Faktiskt går det minst lika snabbt som att fylla en tunna på en fast plattform och det är betydligt mindre ansträngande och besvärligt. Trebenen är dessutom betydligt lättare att konstruera och flytta om behov uppstår. Den enklaste lösningen är att skaffa ett toppbeslag av stål till tre stolpar och en tunna med upphängning, wire och handspel för montage på ett av benen.

Som stolpar kan du till exempel använda grenade granstänger eller fyrkantiga stolpar från byggvaruhuset. Jag väljer oftast byggvaruhuset och använder NTR-A impregnerade stolpar som förmodligen håller min tid ut.

Själva tunnan kan vara en standard blå plasttunna, men det är – av flera skäl – inte det optimala valet. Dels är dessa tunnor inte konstruerade för att tömmas genom ett hål i botten – de har flat botten och fångar därför en mängd majs som aldrig kommer ut och kan bilda klumpar som så småningom stoppar spridaren. Dels – och det är inte ett obetydligt problem – är de blå tunnorna mycket synliga i landskapet, vilket både kan locka till sabotage och skapa dålig stämning kring jakten när vi fyller skogen med fula installationer. Använder du blå tunnor bör du därför ge dem ett lager grön, brun eller svart matt lack.

Det finns tunnor som specifikt är konstruerade för foderutspridning. Dessa har lätt konisk botten som säkerställer fullständig tömning, de är byggda för att hålla och de är gjutna i färger som inte sticker ut. De är dessutom prisvärda.

Allt som allt tar det bara en halvtimme att resa ett treben med en färdigmonterad matautomat.

Foderspridaren

Själva spridaren kastar majskornen omkring med hjälp av en timerstyrd elmotor som vanligtvis får ström från ett 12V-batteri. Ju kraftigare spridare desto längre kastar den majskornen. Ju längre tid den går desto mer majs sprider den.

Det är viktigt att så lite majs som möjligt sprids och att det sprids över ett så stort område som möjligt. Ju mindre du använder desto längre tid går det mellan påfyllningarna. Majsen ska bara locka grisarna in och hålla dem tillräckligt länge för att kunna skjuta. Därför är det också viktigt att majsen sprids rejält – då tar det längre tid för vildsvinen att plocka upp allt från marken och flocken sprider ut sig mer.

I praktiken sätter jag timern till en spridning på kvällen efter mörkrets inbrott och låter den bara sprida en enda sekund, vilket på de flesta timer är minimum. På min foderplats innebär det att omkring ett kilo majs flyger ut över marken kring kl. 20:30. Överlag är det optimalt att sprida när det är mörkt eftersom det minskar svinnet till olika fåglar och rådjur. Omvänt gör du dig själv en tjänst genom att sprida relativt tidigt på kvällen/natten eftersom sannolikheten att grisarna kommer efter spridningen är mycket större än att de kommer före. Ställer du in spridaren att köra klockan 02:00 ska du alltså inte förvänta dig skottillfälle före klockan 02:00.

Ett praktiskt råd: lär dig hur timern fungerar. Jag har flera gånger upplevt att en ny timer – eller en timer som nollställts vid t.ex. batteribyte – varit förprogrammerad att sprida två gånger per dygn i t.ex. 8 sekunder. Då har den spridit 16 gånger så mycket som jag brukar sprida, och systemet blir snabbt tomt…

Vildsvin är intelligenta djur och lär sig ofta exakt när spridaren går. Jag har ofta sett hur de står inne i skogen och väntar på det surrande ljudet och kommer fram precis som en flock grisar som hör bonden komma med foderspannen. Vissa spridare kan fjärrstyras just för att locka tveksamma vildsvin fram, men det har jag aldrig behövt själv.

Ett praktiskt råd: du behöver inte byta batteri så ofta om du håller det laddat med ett litet solcellspanel riktat mot söder monterat på tunnan. Driftsäkerhet gör stor skillnad för arbetet med att hålla foderplatsen igång.

Tjärstrategi

Jag har skrivit det tidigare, men det tål att upprepas: vildsvin ÄLSKAR doften av böktjära och kommer gärna fram bara för att gnugga sig i det svarta klibbet. Därför är det avgörande att du vid din foderplats har ett träd eller en stubbe som du kan smeta tjära på. Många erfarna vildsvinsjägare anser att tjära är lika viktig som fodret. Jag håller mig delvis efter: jag har aldrig skjutit vildsvin på en plats med tjära men inget foder, medan det motsatta hänt många gånger. Jag är dock övertygad om att tjära är ett starkt lockmedel som gör foderplatsen mer attraktiv och därför ger fler chanser än en plats utan tjära.

Du kan älska eller hata doften av tjära (jag är helt förtjust) men du kommer inte undan att det luktar mycket starkt – så starkt att en enda droppe på handen kan kännas i flera dagar trots flitiga försök att tvätta bort den – och det har en särskild förmåga att hamna på händer, stövlar, jaktkläder och alla andra ställen där du inte vill ha det.

Därför är det klokt att ha en tjärstrategi. Min är i sin enkelhet att hänga tjärdunken och penseln i ett träd på foderplatsen (så högt att vildsvinen inte når) och alltid ha antingen ett par engångshandskar eller fryspåsar med för att skydda händerna mot det trögflytande klibbet. Häng dunken så att den får sol – kall tjära blir extremt trögflytande och nästintill omöjlig att få ur dunken. Tjära bör appliceras relativt ofta, minst varje gång det fodras, eftersom den snabbt dunstar och blir mindre effektiv för varje dag som går.

Det finns särskilda tjäraautomater att köpa. En effektiv men relativt dyr lösning. Jag klarar mig fint med dunkar, penslar och doften av whisky och fiskebåt…

Kameran                    

Viltkameran är kanske inte strikt nödvändig (man sköt ju också vildsvin innan viltkameran uppfanns) men den underlättar jakten oerhört och är därför en utrustningsdel jag inte vill vara utan.

Ofta är det bättre med ett kamera med simkort som i realtid skickar bilder via sms eller e-post när de tas. På det sättet får du en klar överblick över vad som händer på foderplatsen och kan planera jakten efter när de tillvänjda vildsvinen vanligtvis dyker upp.

Under jakten kan kameran dessutom användas som en larmfunktion som meddelar grisarnas ankomst direkt till din mobiltelefon.

Under drift rekommenderas att förse kameran med ström från ett ackumulatork batteri som laddas via ett litet solpanel. Lösningen kostar några hundra kronor men kan ofta hålla kameran igång på obestämd tid. Det är trist att tappa kontakten med sin plats på grund av urladdade batterier, särskilt om platsen ligger långt hemifrån.

Det lönar sig att välja ett kvalitetskamera och i det sammanhanget bör du enligt min erfarenhet särskilt kontrollera om säljaren erbjuder kvalificerad teknisk support vid installation och eventuella driftproblem. I spänningsfältet mellan en lätt förvirrad användare (mig), omfattande möjligheter för anpassad inställning och en mobiloperatör som ska fungera (kanske i ett annat land) finns det tyvärr utrymme för utmaningar, och de löses bäst i samarbete med en säljare som vet exakt vilka knappar som ska tryckas på.

En ny generation viltkameror som sänder live-video från platsen är på väg in på marknaden. Dessa förväntas ta över en stor del av marknaden i takt med att de befintliga lösningarna blir alltmer avancerade och tillgängliga.

Övrig utrustning

Du kan välja att installera ljus på foderplatsen som tänds när vildsvinen anländer. Fördelen är att du kan jaga med ett vanligt kikarsikte. Nackdelen är att det tar längre tid för nya grisar att få förtroende för platsen. Allt annat lika ger det färre jakttillfällen. I takt med att elektroniska nattsikten blir allt vanligare försvinner behovet av ljus på platsen. Om några år använder ingen det längre.

Det finns idag ganska prisvärda ”vildsvinslarm” som helt enkelt skickar en signal till en mottagare i närheten av jägarna när det är aktivitet på platsen. Det är användbart när du sitter och halvsover sena natten, men det är inte strikt nödvändigt om du har en bra nattkikare.

Som jag nämnt i en tidigare artikel kan du välja att utrusta platsen med en rulltunna som komplement till matautomaten. Min erfarenhet säger mig dock att det i grunden bara ökar majsförbrukningen utan att ge betydligt fler skottillfällen till vildsvinen.